Detta bildspel kräver JavaScript.
Förra veckan fick jag vara med om ett unikt möte. Jag fick träffa en kvinna som heter Watfa Estaitih. Hon flydde sin by Mansi nära Haifa 1948 när israelisk militär kom in i deras by och tvingade alla att lämna.För mig var det här något alldeles speciellt att få träffa Watfa. Man har hört så många historier om hur det var och vad som hände, men att få träffa en kvinna som faktiskt var där och var med under flykten för att sen hamna i ett flyktingläger – det är speciellt.
Watfa är idag 80 år och relativt frisk och har starka och klara minnen från den dagen, 15 april 1948. Hon föddes 1930 så hon var 18 år när de blev internflyktingar. Få idag var tillräckligt gamla 1948 för att minnas vad som hände och många av de som var äldre än Watfa har dött som t.ex. hennes man.
De som inte flydde dödades, fortsätter Watfa. I grannbyn Mjedil blev alla tvingade att lämna. En grupp ungdomar vägrade lämna så soldaterna beordrade dem att ställe sig längs en vägg. De ombads vända sig om med ansiktena mot väggen sen sköt soldaterna dom, p.g.a. de inte lämnade.
Jag träffade Watfa hemma hos min vän Mojahed i Jenin. Hon är Mojaheds mormor. Watfa har sju barn och de föddes alla i Jenin flyktingläger liksom även Mojahed gjorde. Han växte upp där. Idag har dock Mojaheds familj flyttat till ett hus utanför lägret liksom tre till av Watfas barn. Alla tre döttrarna bor kvar i flyktinglägret med sina familjer.
Flyktingläger i Palestina är idag inte läger i den bemärkelse som vi tänker utan har utvecklats till små städer. Oftast är det dock låg standard och fattigdomen är mer utbredd i flyktinglägrena än i städerna som de tillhör.
Watfa och hennes tre bröder, tre systrar samt föräldrar levde byn Mansi som ligger i ett bergigt område i dagens Israel. Hon berättar att Mansi var en liten by där alla var muslimer men att det fanns judar i andra byar som de hade en relativt bra relation till. Watfa minns uppväxten i Mansi som en lycklig tid.
Så det var den 15 april 1948 som israeliska soldater kom in i byn och meddelade att alla var tvungna att lämna. Familjerna lämnade bakom sig pengar och allt, inklusive mer än 50 hektar land med olivträd. De hade inte någon mat eller vatten med sig på deras femdagars vandring till fots över landet. På vägen passerade de små byar där de bad om något litet att äta. Inte för sig själva utan för barnen.
När byn blev attackerad höll människorna i byn på att plantera vete. Watfa minns att byborna ville komma tillbaka för att skörda vetet. Som så många andra som flydde 1948 så trodde Watfa och de andra byborna att de skulle snart skulle komma tillbaka. Watfa har aldrig varit tillbaka.
När de väl kom fram till Jenin så blev Watfa och de andra från Mansi mötta av hjälpsamma män och kvinnor som gav dom kläder och så småningom bostad. FN satte upp tält på fälten runtom Jenin och där bodde Watfa och hennes familj i sex år.
Byn Mansi finns inte kvar utan Watfa har hört att det idag är ett israeliskt samhälle där det bor flera tusen israeler, de flesta immigranter från t.ex. Ryssland. Watfas son, som också sitter med oss under samtalet, var tillbaka för 15 år sen till platsen där Mansi låg. Då hade deras hus förstörts och det låg en bensinstation på samma mark. Utöver det kunde man enbart se stenar från husgrunder av de byggnader som utgjort byn.
Innan vi avslutar vårt samtal berättar Watfa att den dagen hon dör hoppas hon att hon ska begravas på platsen där hennes hemby Mansi låg.
