Låt oss tänka på Betlehem – min julhälsning

Detta bildspel kräver JavaScript.


Kring jul tänker vi ofta på den palestinska staden Betlehem och hur det var en gång för länge sedan. Hur ser det ut idag? Platsen där Jesus föddes är idag en plats med pilgrimsplatser och kristna kyrkor men även en stad som är avskärmad från resten av världen och grannstaden Jerusalem (8 km bort) av en betongmur. En mur som fortsätter att byggas i just utkanterna av denna stad, Betlehem. Staden har även tre flyktingläger och omges av flera bosättnignar (olagliga enligt folkrätten/internationell lag) samt vägspärrar och vakttorn (kollektiv bestraffning för att som på en av bilderna en vanlig dag bevaka en man med en åsna, en annan på traktor m.fl.).

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att surfa för fred

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Konflikten i Israel och Palestina handlar om land – vi befinner oss ute på vattnet”, säger israeliska surfaren Arto till mig och fortsätter med att då han och hans kompisar, palestinier och israeler, paddlar ut i Medelhavets vatten befinner de sig som i en frizon. När Arto för några år sedan fick veta att det fanns ett gäng surfare i Gaza som inte hade mer än några slitna och utnötta surfbrädor att dela på bestämde sig Arto för att göra något åt saken.

Längs kusten beger sig palestinier såväl som israeler ut på samma vatten för att surfa och förenas i sin passion för en sport och en livsstil, om de så bor i Haifa, Tel Aviv eller Gaza City. Havet och stranden är en tillflykt för surfare, inte minst i Gaza. Ute på vågorna kan de känna sig fria och komma ifrån känslan av att vara begränsade eller instängda. De senaste åren har palestinierna i Gaza varit just begränsade och instängda på ett litet landområde, 40 kilometer långt och nio och en halv kilometer brett , och deras gränser har hållits stängda och bevakats av den israeliska armén. Palestinier i Gaza får inte lämna och israeler är inte tillåtna att komma in.

2008 lyckades Arto och Surfing 4 Peace genom donationer samla in tjugotre surfbrädor som de försökte föra in till Gaza. Under två års tid har de dock blivit nekade. Till situationen hör att år 2007 tog Hamas över styret i Gaza vilket ledde till att Israel inledde en blockad mot området. Blockaden har inneburit att inga varor har tillåtits att föras in, annat än humanitär hjälp.

Under två års tid har därför Surfing 4 Peace förhandlat och kämpat med att ansöka om olika tillstånd medan de tjugotre surfbrädorna bara stått och väntat på att få användas. I augusti i år kom de så till slut fram. Gaza Surf Club är nu stolta över att deras surfare har varsin surfbräda för första gången någonsin.

Under hela processen från idéstadiet till att förverkliga projektet så berättar Arto att han jobbat med surfare på olika sätt och han betonar att: “Vi jobbar inte med pengar – vi jobbar med surfare”. Istället för insamling av pengar så har till exempel surffirmor donerat surfbrädorna. Frakten utfördes gratis av fraktfirman Flying Cargo som ägs av en surfare i Israel. Brädorna förvarades av surfare. Förhandlingar med israeliska myndigheter sköttes av surfare som till slut lyckades förhandla fram att surfbrädorna kunde inkluderas i en frakt som FN skickade från sitt kontor i Jerusalem.

Arto berättar att saker förändrades efter konvojen Freedom Flotilla, där bland annat svenska Ship to Gaza ingick, i maj tidigare i år. Efter världens hårda kritik mot Israels agerande gick den israeliska regeringen med på att införa vissa lättnader i blockaden mot Gaza, vilket bidrog till att Surfing 4 Peace kunde få igenom sin leverans .
För Surfing 4 Peace så är nästa mål att surfarna i Gaza och surfarna i Israel ska kunna surfa ihop. Arto vill även göra en Surfing 4 Peace-turné tillsammans. Turnén skulle börja i Gaza, fortsätta till Jaffa och Tel Aviv, för att sedan åka vidare till Kalifornien och till slut avslutas på Oahus North Shore i Hawaii.

Surfing 4 Peace är inte en organisation och vill heller aldrig bli en. De är en enkel grupp surfare och entusiaster, huvudsakligen Arto och Matt men även några av deras vänner. Tillsammans vill de göra det möjligt för människor i regionen att kunna surfa. Och de vet att de har många vänner där ute bland den grupp som vanligtvis beskrivs som deras fiender.

Arto berättar att när han möter en annan surfare så känner han att det finns något gemensamt i deras livsstil som gör det lätt att bli vänner. ”Att surfa är mer än att utöva en sport, det är en livsstil”, förklarar Arto. Vi diskuterar hur subkulturer som surfingkulturen kan vara starkare än till exempel ”israelisk kultur” och hur subkulturer binder samman människor över nationsgränser. Det vill säga om det nu finns något sådant som en israelisk kultur, med tanke på hur mångfacetterad den israeliska befolkningen är. Arto känner att han har mer gemensamt med andra surfare, oavsett var de kommer ifrån, än till exempelvis någon på hans gata i Tel Aviv som har en helt annan livsstil och andra intressen eller en religiös person som bor i ett religiöst område i Jerusalem.

Artos projekt som binder samman israeliska och palestinska surfare har fascinerat många och har även blivit en dokumentärfilm som heter ”God went Surfing with the Devil” . Filmen har visats på internationella filmfestivaler under året och kommer troligtvis framöver även till Sverige.

”Jag kommer inte att skapa fred” säger Arto.”Men det jag kan göra är att skaffa mig några vänner”. Arto är övertygad om att det är viktigt att skapa goda personliga relationer mellan palestinier och israeler och han känner att surfing är ett bra sätt att göra detta. När jag frågar Arto om vad hans budskap är så säger han att det är ett enkelt budskap, att dela med sig av det vackraste han känner till – att surfa. Oavsett om det är med hans barndomskompisar från Tel Avivs stränder eller om det är palestinska surfare i Israel eller Gaza. ”Och varför inte surfare i Libanon och Egypten framöver?” säger Arto med ett leende.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En egen grind i muren

Detta bildspel kräver JavaScript.

Familjen Omar valde att bygga sitt hus en bit utanför byn för att där njuta av att vara omgivna av olivlundar och grönska. Det kom att kosta dem dyrt. När muren byggdes 2003 hamnade deras hus som enda i byn bakom muren.

Varje gång familjen Omar lämnar eller återvänder till sitt hem påminns de om att de lever under ockupation. Familjen bor helt avskärmad från resten av samhället i byn Shweikeh utanför Tulkarem och dagligen måste de gå genom en särskild öppning i muren som skapades enbart för deras familj. En öppning som de får använda högst tre gånger om dagen.

Tre gånger för att låta familjens medlemmar att ta sig till och från jobb, skola, affären, sjukhus, jordbruksmark, fritidsaktiviteter, föreningsmöten, för att besöka familjemedlemmar, vänner och så vidare. Listan fortsätter men tillfällena att röra sig mellan hemmet och samhället är inte förhandlingsbara.

Det är nu sju år som familjen levt bakom galler och taggtråd. Ingen av dem är anklagade för något brott, men trots det kontrolleras deras vardag av israeliska soldater. Hemmet som omgavs av grönska och skönhet kom 2003 att förstöras då israeliska bulldozers jämnade marken, samtidigt som träd och buskar fick ge vika. Det asfalterades för säkerhetsvägar, stängsel installerades, taggtråd rullades ut på bägge sidor om stängslet och vallgravar grävdes.

Under alla år har familjen bott på mark som hör till Västbanken. Huset ligger visserligen väldigt nära Israel, men med marginal på palestinskt område. Trots detta kom muren att byggas på ett sådant sätt att familjen isolerades från resten av den by de tillhör och från resten av Västbanken. Eftersom inga grannar hamnade i samma situation befinner sig här familjen Omar ensamma på västra sidan av muren.

För att möta pappan i familjen, Faisal, får jag ta mig till hans arbetsplats. Ingen annan än de som är registrerade i huset tillåts nämligen ta sig igenom den unika öppningen i muren vid Faisals hem. Inte ens hans syskon eller andra familje-medlemmar och släktingar kan komma på besök då inga sådana tillstånd utfärdas.

Jag tar hissen till byggnadens översta våning och kommer in till ett imponerande kontor. Faisal möter mig med ett varmt leende och skakar min hand. Han är rektor för Al-Quds Open University i Tulkarem och på väggen hänger diplom från universitet i Frankrike där han studerat såväl magister- som doktorsnivå. Det här är alltså mannen som soldaterna måste hålla koll på dagligen – en vänlig, välutbildad familjefar.

Faisal berättar att han och hans barn behöver kontakta soldaterna för att kunna nyttja sin privata öppning i muren. På morgonen när barnen ska till skolan och han till jobbet kommer soldaterna på fasta tider. Vid andra tillfällen kan familjen ringa soldaterna. När de ringer kan de dock få vänta länge – allt mellan tio minuter till två timmar, berättar Faisal. Det är alltså ingen fri passage vi talar om utan som mest en gång på morgonen, en gång vid lunchtid och till slut en gång på eftermiddagen.

Några av familjens medlemmar bor sedan några år tillbaka i ett hus några hundra meter längre in i byn. Där har de valt att bo för att kunna röra sig mer fritt. Hela familjen har dock inte flyttat. Att Faisal och tre av hans barn, hans fru samt mor stannar i huset har att göra med att de inte vill ge upp. På så sätt visar de att de inte kommer lämna sin mark. Tack vare detta står huset kvar. Om de skulle flytta skulle armén riva huset. Som så många andra på det palestinska området skulle de med största sannolikhet förlora sin mark om de flyttade. Många väljer därför att hellre stanna kvar trots en förödmjukande livssituation, som ett sätt att bekämpa ockupationen och markera att de aldrig kommer lämna sitt land, oavsett vad.

Faisals och hans familjs liv färgas och formas av ett system som dagligen skapar maktförhållanden med en part som underordnad och den andra som härskare. Ett system som även berövar familjen deras rättigheter samt förtrycker och begränsar deras frihet.

7 800 personer beräknas ha isolerats fysiskt från sina grannar sedan muren byggdes. Dessa människor bor väster om den till största delen stängda muren, men öster om gränsen till Västbanken. Passage genom muren kontrolleras i vägspärrar. I många fall rör det sig om hela byar som hamnat på östra sidan muren. Sen finns det familjen Omar, vars hus hamnade som enda i byn på fel sida av muren, trots att den israeliska armén var fullt medvetna om dess placering när de bestämde var muren skulle byggas.

Den Internationella domstolen i Haag angav för sex år sedan att muren behöver flyttas från palestinskt område , där 80 procent kommer vara byggd när muren är färdig , till att istället ligga på själva gränsen till Västbanken vilket skulle återförena familjen Omar med sin by. Att muren ändå finns kvar än idag är inget familjen Omar kommer låta segra över sin rätt till den mark där de byggt sitt hus och den plats som de kallar hem.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Give young people a space – not a place

Detta bildspel kräver JavaScript.

När Allah Abu Sahs far dog 41 år gammal kände Allah Abu Sah att hans fars konstnärskap inte skulle dö samtidigt och bara försvinna. Det blev början på hans kreativa passion och hängivenhet åt konst och kultur.

Allah Abu Sah var 2003 med och startade kulturcentrat Dar Qandeel i Tulkarem som är till för ungdomar, både tjejer och killar vilket är unikt på Västbanken. Dar betyder ljus och qandeel betyder lykta på arabiska. Initiativtagarna var konstnärer, skådespelare och musiker och de ville erbjuda ungdomar utrymme att skapa och utvecklas.

Alla Abu Sah säger att de gav unga ”a space, not a place”. Platsen må vara en lokal där de kunde vistas men det viktiga var att det fanns utrymme och tillåtelse att få hänge sig åt kultur. I början skedde detta just utan själva lokalen. De hade workshops på gatan och hemma hos varandra. Senare kom lokalen.

Lokalen är inbjudande och rymmer allt från soffhörnor till musikinstrument, konst på väggarna skapat av ungdomar samt väggar där det är fritt att lämna skrivna meddelanden. Det är en plats som inbjuder till att vara kreativ. Byggnaden är historisk och detta har bevarats samtidigt som det blandats med det nya; målade fönster, en målad mur, bambutak för en skuggig uteplats, en soft balkong, grönska runtom huset osv.

Med Dar Qandeel vill de som är aktiva där ”bevara och utveckla den palestinska identiten” . De vill att palestinier ska känna sig stolta över sin kultur samt lyfta fram deras kulturarv trots att de om och om igen förtrycks av ockupationen. Ett förtryck som även förminskar den palestinska kulturen och dess kulturarv.

Centret har en framgångsrik musikgrupp som bl.a. turnerat i Sverige för några år sen med stöd av Olof Palmecentret, svenska Solidaritetshuset (www.solidaritetshuset.nu) och en tidigare deltagare i EAPPI-programmet; Johanna Wallin (som även skrivit en artikel som jag använt mig av för bakgrundsinformation).

Musikgruppen har även spelat in två skivor. På första skivan finns låten ”Wanted Man” med som producerades och framförs utav ungdomar från Qandeel tillsammans med f.d. följslagare från EAPPI: Rune Bjornsen (Danmark), Kristine Hovland (Norge) och Kimendhri Pillay (Sydafrika).

Utöver olika musikgrupper har Dar Qandeel dramaworkshops och en teatergrupp som ger många föreställningar runtom på Västbanken och just nu jobbar de på att möjliggöra en inbjudan till att framträda i Skottland. Pjäserna skapas via improvisation där alla i gruppen är delaktiga.

Dar Qandeel jobbar även till och från med dans, dockteater, skådespelande som clowner, dokumentärfilm, träsnideri, posei, låtskrivande, måleri osv. Besök deras hemsida antingen genom att klicka på länken till höger under ”Kultur” eller via: http://dar-qandeel.com/

Vill nämna en aspekt utav Dar Qandeel som kan vara svår att acceptera. Volontärer och deltagare på Dar Qandeel har valt att helt bojkotta Israel, vilket inkluderar att de är emot initiativ där israeliska ungdomar och palestinska ungdomar möts. Allah Abu Sah förklarar: ”When Israel change we can talk. Now we can´t have a normal relationship. It is not normal”. En vän i Tulkarem var tidigare aktiv inom Dar Qandeel men blev ombedd att lämna efter att han deltagit i ett sommarläger i U.S.A. med både israeler och palestinier och varit fortsatt aktiv i att möta sina israeliska vänner från detta läger. Det här ställningstagandet är något man möter återkommande i Palestina. Palestinier som inte vill göra det normalt att umgås och låtsas som att man är jämbördiga parter och deltagare i olika sammanhang.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Unikt möte

Detta bildspel kräver JavaScript.

Förra veckan fick jag vara med om ett unikt möte. Jag fick träffa en kvinna som heter Watfa Estaitih. Hon flydde sin by Mansi nära Haifa 1948 när israelisk militär kom in i deras by och tvingade alla att lämna.

För mig var det här något alldeles speciellt att få träffa Watfa. Man har hört så många historier om hur det var och vad som hände, men att få träffa en kvinna som faktiskt var där och var med under flykten för att sen hamna i ett flyktingläger – det är speciellt.

Watfa är idag 80 år och relativt frisk och har starka och klara minnen från den dagen, 15 april 1948. Hon föddes 1930 så hon var 18 år när de blev internflyktingar. Få idag var tillräckligt gamla 1948 för att minnas vad som hände och många av de som var äldre än Watfa har dött som t.ex. hennes man.

De som inte flydde dödades, fortsätter Watfa. I grannbyn Mjedil blev alla tvingade att lämna. En grupp ungdomar vägrade lämna så soldaterna beordrade dem att ställe sig längs en vägg. De ombads vända sig om med ansiktena mot väggen sen sköt soldaterna dom, p.g.a. de inte lämnade.

Jag träffade Watfa hemma hos min vän Mojahed i Jenin. Hon är Mojaheds mormor. Watfa har sju barn och de föddes alla i Jenin flyktingläger liksom även Mojahed gjorde. Han växte upp där. Idag har dock Mojaheds familj flyttat till ett hus utanför lägret liksom tre till av Watfas barn. Alla tre döttrarna bor kvar i flyktinglägret med sina familjer.

Flyktingläger i Palestina är idag inte läger i den bemärkelse som vi tänker utan har utvecklats till små städer. Oftast är det dock låg standard och fattigdomen är mer utbredd i flyktinglägrena än i städerna som de tillhör.

Watfa och hennes tre bröder, tre systrar samt föräldrar levde byn Mansi som ligger i ett bergigt område i dagens Israel. Hon berättar att Mansi var en liten by där alla var muslimer men att det fanns judar i andra byar som de hade en relativt bra relation till. Watfa minns uppväxten i Mansi som en lycklig tid.

Så det var den 15 april 1948 som israeliska soldater kom in i byn och meddelade att alla var tvungna att lämna. Familjerna lämnade bakom sig pengar och allt, inklusive mer än 50 hektar land med olivträd. De hade inte någon mat eller vatten med sig på deras femdagars vandring till fots över landet. På vägen passerade de små byar där de bad om något litet att äta. Inte för sig själva utan för barnen.

När byn blev attackerad höll människorna i byn på att plantera vete. Watfa minns att byborna ville komma tillbaka för att skörda vetet. Som så många andra som flydde 1948 så trodde Watfa och de andra byborna att de skulle snart skulle komma tillbaka. Watfa har aldrig varit tillbaka.

När de väl kom fram till Jenin så blev Watfa och de andra från Mansi mötta av hjälpsamma män och kvinnor som gav dom kläder och så småningom bostad. FN satte upp tält på fälten runtom Jenin och där bodde Watfa och hennes familj i sex år.

Byn Mansi finns inte kvar utan Watfa har hört att det idag är ett israeliskt samhälle där det bor flera tusen israeler, de flesta immigranter från t.ex. Ryssland. Watfas son, som också sitter med oss under samtalet, var tillbaka för 15 år sen till platsen där Mansi låg. Då hade deras hus förstörts och det låg en bensinstation på samma mark. Utöver det kunde man enbart se stenar från husgrunder av de byggnader som utgjort byn.

Innan vi avslutar vårt samtal berättar Watfa att den dagen hon dör hoppas hon att hon ska begravas på platsen där hennes hemby Mansi låg.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Aldrig tillbaka

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag och Yaron har en sak gemensamt. Vi kommer båda ha spenderat tre månader i Tulkarem på norra Västbanken innan hösten är slut. Han var där för sju år sedan som israelisk soldat, medan jag däremot kom till samma stad för bara två månader sen och arbetar med ickevåldsmetoder. Vi möts på ett café i Jerusalem för att höra om varandras erfarenheter och utbyta tankar och åsikter.

Det var på våren 2003, mitt under den andra intifadan, som Yaron Burmil kom till Tulkarem för sin första placering som soldat inom den israeliska armén. Det kom att bli tre, enligt honom, mörka månader som han än idag ser tillbaka på med avsky. Han berättar att han aldrig skulle vilja åka tillbaka dit igen. För Yaron var Tulkarem ett centrum för teroristattacker och självmordsbombare, vilket han ofta fick höra. Det sas även att många palestinska fångar som dömdes för brott eller för terrorism på den tiden kom från just den här regionen.

Yaron har hört att omgivningarna kring Tulkarem anses vara vackra. Det är dock inget han minns. Han minns istället hur han var tvungen att gå från hus till hus för att söka efterlysta personer. En gång hade de till exempel order att hitta så många som sju personer på en dag. Ett annat minne är dagen då en palestinsk man sköt ner tre av soldaterna i hans förband. Det var den typen av händelser som fick honom att känna avsky för Tulkarem.

”Jag hatar den platsen. För mig var den helvetet.” Han berättar vidare hur han som soldat kom in i byarna och staden redan före soluppgången, vanligtvis runt femtiden på morgonen. Varje dag hade han känslan att han aldrig riktigt visste om han skulle komma ut därifrån.
Tidigt i vår konversation berättar Yaron att han är emot den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza. Han är också emot muren som han mest tycker ger obehagliga kopplingar till murarna som tidigare fanns runt judiska ghetton runtom i Europa. Istället stödjer Yaron ett självständigt Palestina. Han förklarar: ”Du måste inse att det finns många israeler som är emot ockupationen, även om vi är en minoritet. Vi gör så gott vi kan”.

Samtidigt påpekar Yaron att Israel är hotat och säger vänligt men bestämt: ”Du vet inte hur det är att leva med terrorism,” och förklarar att hans tonår i Jerusalem var präglad av konstant rädsla för självmordsbombare samt av nyhetsrapport-eringar om städer som besköts av raketer. För att hjälpa mig att sätta mig in i den erfarenheten ger han mig en effektiv om än obehaglig tankeställare när han säger: ”Föreställ dig om de sköt missiler på Stockholm”. Det ger mig en liten inblick samtidigt som det får mig att inse hur pass annorlunda våra uppväxter varit och hur svårt det kan vara att till fullo förstå vad han upplevt.

Idag är Yaron 27 år och han studerar på Hebrew University i Jerusalem. Där läser han sista året av programmet Middle Eastern Studies, vilket inkluderar språkkurser i arabiska samt kurser om islam. ”Jag läser Koranen,” säger Yaron stolt och berättar vidare att de flesta av arbetskamraterna på den lilla italienska restaurangen där han jobbar är palestinier. De bor dock i östra Jerusalem, medan Yaron bor i västra. Det kanske inte borde vara något problem, men Yaron förklarar att han aldrig besöker till östra Jerusalem. Orsaken är tragiskt nog att han känner sig rädd för att åka dit.

Trots att han älskar både sin stad Jerusalem och sitt land Israel förklarar han att han efter militär-tjänsten inte älskar Israel lika mycket. Han säger att människor har förlorat sin medmänsklighet och att landet har blivit hårdare och kallare, något han menar att ockupationen bidragit till.

Att Yaron idag är emot ockupationen har till stor del att göra med hans upplevelser som soldat. Han förklarar: ”I armén såg jag saker som jag inte är stolt över. Många gånger kände jag mig illamående över de handlingar jag bevittnade. Det är galenskap.” I Yarons närhet begick en klasskompis självmord strax efter sin tid i armén och många av hans vänner har trauman som de kämpat med flera år efter militärtjänsten.

Senare i vårt samtal kommer han in på ett intressant ämne, nämligen de judiska israelernas självbild. ”Vi är inte omtyckta och vi känner oss missförstådda” säger Yaron. Vi pratar om hur folk över hela världen följer konflikten mellan Israel och Palestina och han utbrister: ”Everyone and his sister has an opinion!” Oftast, upplever han, är omvärldens åsikter kritiska till hur israeliska regeringen och militären handlar, och israelerna får stå till svars för deras handlingar. Allt detta leder till dålig självbild och Yaron menar att detta leder till hat, ett hat som nu huvudsakligen riktas mot palestinierna.

”Jag förstår dock deras sorg,” säger Yaron, vilket han menar att inte alla israeler gör. En bidragande faktor till avsaknaden av empati anser Yaron vara den israeliska skolundervisningen, som är baserad på hat. Yaron önskar att israeliska skolor skulle belysa det palestinska perspektivet såväl som det israeliska. Inte minst när det gäller hur staten Israel kom till och perioden därefter, som Israel kallar självständighetskriget, medan palestinier kallar den för ”katastrofen” eller ”nakba” som det heter på arabiska. ”Nakba är också en del av Israels historia,” påpekar Yaron smått frustrerat.

När Yaron ska förklara varför han ändå känner starkt för staten Israels existens så säger han: ”Det går att förklara med ett ord: Förintelsen”. För många israeler är just Förintelsen det som ligger till grund för deras tro på staten Israel. Förintelsen berör även Yaron. Hans far- och morföräldrar satt nämligen alla i koncentrationsläger, några i Auschwitz och några i Treblinka. 1949 beslöt de sig för att lämna sitt hemland Rumänien för att vara med och skapa ett hemland åt det judiska folket i Israel. Yaron vill att jag bättre ska förstå varför Israel är nödvändigt för det judiska folket. Han funderar ett tag på hur han ska kunna förmedla vad han känner och till slut säger han: ”Besök förintelsemuseet Yad Vashem – då kommer du förstå”.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Till fredagsbönen i Jerusalem under Ramadan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Eftersom Ramadan är en tid för andlighet och personlig rening är fredagsbönen, på muslimernas heliga dag, extra betydelsefull under denna period. Enligt tradition besöker man speciellt al-Aqsamoskén [1] i Jerusalem under Ramadan för att delta i fredagsbönen.

Israel erkänner detta och ger därför palestinier speciella tillstånd för att komma och be inne i Jerusalem. Dessa ges dock enbart till gifta män mellan 45-50 år samt till gifta kvinnor mellan 35-45 år. Utöver dessa är även män över 50 år, kvinnor över 45 år samt barn under 12 års ålder tillåtna att komma till Jerusalem och al-Aqsamoskén utan något krav på tillstånd.

Det är genom Terminal 300 i Betlehem samt terminalen i Qalandiya(förort till Jerusalem) som dessa människor passerar från Västbanken in till Jerusalem. Andra fredagen under Ramadan var jag vid Terminal 300 och bevittnade hur 10,000 personer gick igenom mellan 6:00 och 11:00 på morgonen (bönen börjar kl. 12:00). Sedan den fjärde fredagen var jag vid Qalandiya där 30,000 gick igenom. Qalandiya har över lag fler människor som passerar.

Dessa två terminaler bevakas fredagsmorgnar under Ramadan av över tusen israeliska poliser, militärer och gränsvakter. Även vi från EAPPI finns alltid på plats liksom FN (UNOCHA), Röda Korset och israeliska organisationer som Machsom Watch (www.machsomwatch.org/en).

Jag har lagt in rätt många bilder (29 st). Kolla gärna på hela bildspelet.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar