Varje gång familjen Omar lämnar eller återvänder till sitt hem påminns de om att de lever under ockupation. Familjen bor helt avskärmad från resten av samhället i byn Shweikeh utanför Tulkarem och dagligen måste de gå genom en särskild öppning i muren som skapades enbart för deras familj. En öppning som de får använda högst tre gånger om dagen.
Tre gånger för att låta familjens medlemmar att ta sig till och från jobb, skola, affären, sjukhus, jordbruksmark, fritidsaktiviteter, föreningsmöten, för att besöka familjemedlemmar, vänner och så vidare. Listan fortsätter men tillfällena att röra sig mellan hemmet och samhället är inte förhandlingsbara.
Det är nu sju år som familjen levt bakom galler och taggtråd. Ingen av dem är anklagade för något brott, men trots det kontrolleras deras vardag av israeliska soldater. Hemmet som omgavs av grönska och skönhet kom 2003 att förstöras då israeliska bulldozers jämnade marken, samtidigt som träd och buskar fick ge vika. Det asfalterades för säkerhetsvägar, stängsel installerades, taggtråd rullades ut på bägge sidor om stängslet och vallgravar grävdes.
Under alla år har familjen bott på mark som hör till Västbanken. Huset ligger visserligen väldigt nära Israel, men med marginal på palestinskt område. Trots detta kom muren att byggas på ett sådant sätt att familjen isolerades från resten av den by de tillhör och från resten av Västbanken. Eftersom inga grannar hamnade i samma situation befinner sig här familjen Omar ensamma på västra sidan av muren.
För att möta pappan i familjen, Faisal, får jag ta mig till hans arbetsplats. Ingen annan än de som är registrerade i huset tillåts nämligen ta sig igenom den unika öppningen i muren vid Faisals hem. Inte ens hans syskon eller andra familje-medlemmar och släktingar kan komma på besök då inga sådana tillstånd utfärdas.
Jag tar hissen till byggnadens översta våning och kommer in till ett imponerande kontor. Faisal möter mig med ett varmt leende och skakar min hand. Han är rektor för Al-Quds Open University i Tulkarem och på väggen hänger diplom från universitet i Frankrike där han studerat såväl magister- som doktorsnivå. Det här är alltså mannen som soldaterna måste hålla koll på dagligen – en vänlig, välutbildad familjefar.
Faisal berättar att han och hans barn behöver kontakta soldaterna för att kunna nyttja sin privata öppning i muren. På morgonen när barnen ska till skolan och han till jobbet kommer soldaterna på fasta tider. Vid andra tillfällen kan familjen ringa soldaterna. När de ringer kan de dock få vänta länge – allt mellan tio minuter till två timmar, berättar Faisal. Det är alltså ingen fri passage vi talar om utan som mest en gång på morgonen, en gång vid lunchtid och till slut en gång på eftermiddagen.
Några av familjens medlemmar bor sedan några år tillbaka i ett hus några hundra meter längre in i byn. Där har de valt att bo för att kunna röra sig mer fritt. Hela familjen har dock inte flyttat. Att Faisal och tre av hans barn, hans fru samt mor stannar i huset har att göra med att de inte vill ge upp. På så sätt visar de att de inte kommer lämna sin mark. Tack vare detta står huset kvar. Om de skulle flytta skulle armén riva huset. Som så många andra på det palestinska området skulle de med största sannolikhet förlora sin mark om de flyttade. Många väljer därför att hellre stanna kvar trots en förödmjukande livssituation, som ett sätt att bekämpa ockupationen och markera att de aldrig kommer lämna sitt land, oavsett vad.
Faisals och hans familjs liv färgas och formas av ett system som dagligen skapar maktförhållanden med en part som underordnad och den andra som härskare. Ett system som även berövar familjen deras rättigheter samt förtrycker och begränsar deras frihet.
7 800 personer beräknas ha isolerats fysiskt från sina grannar sedan muren byggdes. Dessa människor bor väster om den till största delen stängda muren, men öster om gränsen till Västbanken. Passage genom muren kontrolleras i vägspärrar. I många fall rör det sig om hela byar som hamnat på östra sidan muren. Sen finns det familjen Omar, vars hus hamnade som enda i byn på fel sida av muren, trots att den israeliska armén var fullt medvetna om dess placering när de bestämde var muren skulle byggas.
Den Internationella domstolen i Haag angav för sex år sedan att muren behöver flyttas från palestinskt område , där 80 procent kommer vara byggd när muren är färdig , till att istället ligga på själva gränsen till Västbanken vilket skulle återförena familjen Omar med sin by. Att muren ändå finns kvar än idag är inget familjen Omar kommer låta segra över sin rätt till den mark där de byggt sitt hus och den plats som de kallar hem.
Greetings from Tulkarem 